.. förut.

Hur var det förut? Innan det vart såhär?

Jag var lycklig, glad i hela kroppen.

Trivdes med den jag var, de vi var tillsammans.

Jag kände mig fin när du såg på mig, jag var hel.

Du fyllde mig med allt som var bra, det fina i mitt liv var du.

Jag älskade hur du såg på mig, jag såg att det fanns kärlek i din blick.

Nu är det inte så, när ändrades allt?

Jag hann inte märka skillnaden förrns det var försent.

Du såg inte på mig med samma blick, jag trivdes inte med den människa jag hade blivit, de människor vi blivit.

Jag kände mig hel, fast obekväm. Inte mig själv längre.

Inte lycklig hela tiden, inte sprudlande av kärlek för dig.

När du gjorde som du gjorde i somras så förstod jag, accepterade att du valt bort mig. Något inom mig dog, kanske var det viljan att reparera det jag förstört mellan oss.

Hur känner jag mig nu? Bör jag ens känna efter?

Jag hoppar det faktiskt. Jag håller den här stackars knoppen full av äckliga tankar om den människa jag blivit högt.

Jag försöker att inte tänka på att sängen är tom, att mitt hjärta värker och att du inte finns vid min sida längre.

Du är inte längre min, du är din egen och du kan öppna ditt hjärta för någon annan, se på någon annan med kärleksfull blick. Låta någon annan göra dig lycklig igen. Det förtjänar du, jag önskar dig inget annat.

Vi insåg båda att detta var det rätta att göra men var valet det bästa?

Om jag ändå kunde spola tillbaka tiden till den fina vår & sommar vi hade under vårt första år.

Om jag ändå kunde få se kärleken i din blick när du ser på mig igen.

Om jag ändå kunde få känna så som jag gjorde för dig förut..

Jag tycker att det här är fruktansvärt.