En fjäril här, en fjäril där, lite sömnbrist och positivitet har väl ingen dött av?

När du hör det här ljudet *pling* vet du att det är dags att vända blad.

*PLING*

Kvällen vart en total KNOCK OUT.

Fan vilket jävla vrak jag är, på fler än ett sätt.

Tyvärr så är kaoset svårkontrollerat likväl som virvelvinden av känslor som susar runt i hela mig.

Klart jag vet vad som är rätt och fel men att eftersträva det känns omöjligt.

Att släppa allt, att få förklarat för mig att jag inte är roten till allt ont.

Nu är det så det är och jag vet inte vart jag ska ta vägen med det här lasset?

Jag gör ju inget annat än förstör för mig själv och folk i min närhet.

Vet någon om man på nått sätt kan avskriva sig att vara en bra tjej?

Typ som att omyndigförklaras fast känslomässigt?

Så att alla vet detta? Så att jag slipper förstöra fler människor genom min blotta närvaro?

Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag är såhär och förlåt för det.

Jag har aldrig haft en ond avsikt och meningen var aldrig att det skulle bli som det är nu.

"Skyll-dig-själv-regeln" borde inte gälla mig, jag borde förbjudas helt och hållet!

Det fina med att julen är på ingång är att man inte behöver en ursäkt att dricka sig full på söndagarna.

Advent är ankommande och jag startar i tid. 4 söndagar framåt kan jag vara pissfull på glögg utan att någon misstycker ens lite.

Det fina är att det säljs billigt på bag in box, jag är ensam i min lägenhet och jobbar INGA tidiga måndagar.

Nu när jag ligger här ensam så kanske jag ska berätta hur det kommer sig att mitt liv ser ut som det gör. Just idag?

Varför jag känt som jag gjort, just idag.

Det är den här jävla magkänslan. Den som skriker "DET HÄR ÄR FEL".

Red alert, going down, red alert, going down!

Den där jävla magkänslan borde tagit i och sjungit ut för full hals för ett år sen, innan det var försent.

Den där förbannade magkänslan borde krämat på för 3 år sen, sagt åt mig att lära känna mig själv, må bra och inte få mig att luckras upp från insidan - innan det svarta tagit över det lilla ljus jag hade.

Jag har inget problem med andras fysiska aktiviteter men när det kommer till allt annat, jag går av.

Jag trodde att det var vad jag kunde erbjuda. Det andra.

Det som fattades. Den lilla biten, känslan.

Nu fattas inte den så nu kan jag panta mig själv och ge 50öringen till välgörande ändamål.

Hur sjuk i hela jävla huvet ska man behöva bli innan man blir frisk?

Jag skulle behöva dö och återuppstå som en ny människa.

Nu i juletid och jesu födelse och uppståndelse och hej och hå - hit och dit, kanske man ska gå till Jan "Solbrillan" From och höra hur allt det där går till, i praktiken.

Ska man bara spikas upp på ett kors och dö? Det där med stendörren till grottan känns så tungt, jag som inte ens tar stången i bänkpress..

Så här är det, om du måste ljuga lite så kan jag låta det vara sant.

Om du vill ut på äventyr, helt ensam, så väntar jag här..

När du fått nog så ska du veta att du passerat min gräns för länge sen.

... årets mest komplexa dag.

Jag lider med mina nära, de som förlorat sina föräldrar.

De som förlorat sina älskade pappor.

Den starka, älskvärda, stabila pappan i familjen.

Jag kan inte ens inbilla mig hur det känns..

De är döda, de kommer aldrig mer igen. Ni kommer aldrig mer få höra "gör si, gör så"..

Inga fler bassningar eller omtanke, aldrig mer en hel familj.

Det måste kännas fruktansvärt tomt, ensligt och hopplöst.

Jag kan inte ens likna mina förluser med era.

Ni kan inte längre se eller höra dem medan jag kan bevaka mina förlorade föräldrar, varje dag om jag så vill.

De lever sina liv jämsides med mitt. Mina förlorade pappor. De njuter av sina familjer utan mig.

Jag tillhör "aldrig mer en hel familj".

Det slår mig från gång till gång hur ont jag har i hjärtat. Det måste likna det ni känner, någorlunda.

Jag glädjs åt att de lever vidare, att andra barn inte förlorat dem så som jag har.

Jag kan se på dem och veta att de har det bra, lida i hemlighet när de mår dåligt och inbilla mig att de kanske ägnar en tanke åt mig med...

De kanske ägnar ett ögonblick ibland, fast de har fullt upp med att leva.

Leva så som inget hänt.

Leva så som att de inte märker att jag saknar dem.