What a freakin day!

Jag drar dagen snabbt:

00-04.30 - Full.

04.30-09.25 - Delade säng, täcke och katter med Jossan.

10-18 - Mumlandes försökte jag jobba.

Sen drar inkasseringen på karmakontot igång...

18,43 (hemma hos Jossan för att hämta mina tillhörigheter efter jobb och snabbvistit på Hemköp).  - SHIT bussen går från Köpmangatan om 5 minuter.

BRÅTTOM BRÅTTOM!!

Jag tar min tunga väska i vilken jag har lagt julmusten som jag ska hem och bölja i mig, tröttast i stan som man är och verkligen ökar takten.

När jag kommer upp till köpmangatan och ska korsa den så ser jag bussen komma, springer över vägen och ska precis sätta fart mot hållplatsen och VAD ser jag om inte en lös hund, en mager, ljus schäferblandis.

En lös hund med ett provosoriskt koppel i form av en bogserlina och en snutt rep släpande efter sig. Folk går förbi och hunden söker kontakt. Ingen bryr sig.

Jag ropar på hunden och ser inte ens människan som sitter i farstun till Ringa Begravningsbyråer, hunden kommer mot mig men lite avvaktande.

Jag behövde inte ens kämpa för att få den till mig, den kom så glatt när jag satte mig på huk. - Bussen körde förbi och jag var lättad att hunden hållit sig på trottoaren.

När jag väl fått tag i hunden så ser jag hundens matte, neddrogad och nedspydd sittande på kalla trappsteget.

Hon är inte kapabel att ta hand om sig själv. Jag håller hunden och ser förmodligen ut som ett frågetecken för människorna som passerar mig.

Tillslut stannar Pontus 19+, han jobbar på Hemmakväll och har sett kvinnan dra i handtagen på de parkerade bilarna utanför och redan tänkt tanken att inte allt står rätt till. Han håller hunden och jag ringer 112.

Sos-alarm vad har inträffat?

Jag står på köpmangatan, en kvinna är näst intill medvetslös och hennes hund springer lös på en hårt traffikerad gata.

"Kan du få kontakt med henne?"  -  VILL JAG ENS GÅ FRAM?

Jag går fram och lägger handen på hennes knä, hon reagerar på min röst.

"Jag kopplar dig till polisen i Sundsvall" - MAN TACKAR, fel att skicka en ambulans/polis direkt?

Kvinnan har nu ställt sig upp (jag tror hon hann inse att jag skulle ringa snuten) men tar sig ingenstans, står som i trans, förlamad av droger.

Jag pratar med sundsvallspolisen och de säger att detta är lågprioriterat och att de kommer så fort som möjligt, även efter att berättat läget OCH tryckt på hur synd det är om hunden.

Nästa buss hem mot min soffa passerar, hunden sniffar mot mina fickor, mot Pontus fickor. Det märks tydligt att hunden är orolig men sätter sig ner vid mina fötter på kommando och vill bli klappad. Hunden är smal och nervös.

Vi står kvar och väntar, och väntar. Kvinnan står still på samma ställe i säkert 10 minuter, vacklar några steg, står stilla och så vidare.

Jag säger åt henne att luta sig mot väggen. Hon hör mig knappt, jag hjälper henne mot väggen, hon ställer sig där och står still.

Polisen kommer efter att vi stått och hållit koll på henne och tyckt så synd om hennes hund. Tragiskt, de kollade knappt på oss och sen var det hela över..

Nu till Karman, vad är värt att få i gengäld för denna goda gärning tycker ni?

Här kommer resten.....

Jag hade precis missat en buss när polisen åkte så jag börjar gå, förbi hållplasten för att ta en promenad med TUNGA steg hemåt... DÅ ÅKER BUSSJÄVELN FÖRBI MIG! Jag hade helt klart INTE alls missat den!

ÄNNUMER LESS fortsätter jag gå, kommer på att jag fryser efter sisådär fem steg.

Ser en busskur efter en bits promenad, sätter mig där, kollar på klockan som går jätte långsamt. Tänker att jag fryser mindre om jag går och bara hoppar på bussen längre fram efter vägen..

Julmusten skvimpar i väskan tillsammans med alla mina tillhörigheter, så som klänning, andra kläder och snusen, snusen som ligger längst ner i väskan nu när jag är så snussugen. Jag fryser för mycket om händerna för att rota fram den.

Jag går och går och ser tillslut coop, nu är jag hemma tänker jag.

När jag gått hela vägen hem, bakfull, dödstrött efter för lite sömn, skärrad efter det som hänt, med en hjärna full av funderingar så passerar jag "min" hållplats - SAMTIDIGT SOM BUSSFAN!

Sa jag att jag hade kilklackspumps efter utgången igår?

Jaha, skitsamma jag är ändå framme tänker jag..

Ska slå in portkoden men NÄHÄ, då sitter det en lapp på dörren.. "OBS! Ny Kod!"

WTF? Vadå ny kod? Ska de inte meddela oss boende om det?

Vart har jag nyckeljäveln in då, om inte LÄNGST NER I MIN FLÄSKVÄSKA!

Jaha, tömma väskan utanför porten, hitta den där ensamma nyckeln i en svart väska ute i stormen. Gud va kul!

AAAH - Inomhus. Glömde slänga soporna efter att jag slängt matresterna i fredags. Lukta kaka?

Just de, när jag kom hem på STORKALASFYLLAN i fredags så såg jag ett papper från föreningen. Läste det aldrig, hade svårt att fokusera just då.

Slängde just en liten blick på det.

"På söndag byter vi kod till ****...." Aaaaaaaha.

Ja, Karma, Lagen om Orsak & Verkan.

VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL???????????????????????????????????????

Jag måste ta reda på vem jag är nu, vem jag är som singel,

hur jag mår och vem jag vill vara.

Jag vill känna ro och låta minnet av detta förhållade vila i mitt inre.

När kommer jag släppa allt och känna mig likgiltig?

Jag vill inte bli känna det svarta som gnor!

Jag har sett saker idag som fick mitt hjärta att blöda och ilskan att koka över.

Denna människa, varför, varför känns det som en käftsmäll?

Det är ingen random brud vi pratar om, hon får mig att bli världens minsta människa.

Den ENDA gången jag någonsin brytt mig, varit svartsjuk och anat faran.

Hon tar fram det sämsta inom mig och nu är de tjenis. Nu är jag ute ur bilden och det är fritt jävla fram.

Hur känns det? Inte så okej faktiskt men nu vet jag.

Jag är glad att jag var så jävla dum i huvet att jag tog mig friheten att göra det förbjudna. Sänka mig till den nivån.

Också var det den här saken som kallas tillit, som sitter i  min självkänsla. POFF! BORTA.

Jag har gjort fel, med en "vemsomhelst"-människa. Ingen som någonsin haft inverkan på det vi haft. Du har inte tagit ett fysiskt felsteg men det här gör ondare.

Det blir dock lättare att tänka mindre om det och det är jag glad för.

Nu är allt så definitivt, det är okej.

Jag behöver inte tvivla eller tänka om. Det som tidigare var småsuddigt är nu glasklart även om det skär i mig så jag tror jag håller på att gå av.

Jag klarar det här, även om jag inte tar mig helskinnad ur skiten.

Är det så här när man är kär när man är liten, hur blir det då när man blir kär när man blir stor?