En helt vanlig tisdag, Lasagne som tog flera flera timmar att göra, Rött vin som smakade lika äckligt som alla andra röda viner, Pelle, Micke Ö, Jimmy, Micke E (kocken), Maria, AML och jag avnjöt denna maträtt tagen ur Sopranos kokboken  halv tio på kvällen. Fin middag där vett ni!

Det var kalas trevligt, slänger ut lite bilder därifrån.

Jag önskar jag hade en bättre kamera på mobilen för på lördag så ska vi ut på en roadtrip. Vi ska till Strömsund på FLANELL SKJORTANS DAG! ! !

haha, flanellskjortans dag liksom.

Alla ska ha på sig flanellskjortor och dricka sprit ut PET-flaskor.

Detta mina vänner kan bli succé! AnnaMaria ska jobba och diverse andra drägg ska inte med så det blir finfolket som åker. 

Jag, Maria Gentz och Micke Eriksson, varsit hotellrum och alla tre singlar!

Jag undrar jag vad som kommer vakna upp brevid mig på söndagmorgon!?

Man har ju inte direkt lysande odds på flanellskjortans dag!

Eller ja, man vet ju aldrig. Det kan bli spännande. Som triss kanske?

Plötsligt händer det!

Jag ska få barn med Jimmy Lundgren btw, tror han.

Vi ska ju inte ligga med vandra men barn ska vi ha. Ett rödhårigt fräkningt barn. Lillebror Love Lundgren. Perfekt.

Nu ska jag socialisera mig lite med härrskapet utanför mi casa är allas casa på Källrå. 

På bilden ovan ser ni AnnaMaria, hon är min lilla baby. Kanske är hon en av de bästa människorna jag stött på. Hon har alltid funnits där som en finne i röven på mina finslipade livskval. På gott och ont kan man säga.

Just nu håller hon på att lära mig att köra bil, det går  jätte bra, vi kombinerar våra körningar med helt lagliga körningar på en auktoriserad körskola. 

Vi kan säga att det inte är någon fara, vi skiter i bälte och allt.  Men allt detta sker under ordnade förhållanden i det laglösa samhället Ljungaverk.

Kul som fan, ni skulle sett mig backa bakom hörn. Haha, en riktig jävla klippa är vad man är! Allt tack vare AnnaMias assistans. Hon säger inget alls, bara hur jag ska göra i praktiken. Sen tänder hon en cigg och njuter av turen.

Oslagbart!

I helgen så har jag vart i Sundsvall. Tagit det lugnt och annat.

Alla dessa händelser har jag blandat samman till en underbar tidstur.

Jag och mina medmännsikor har utfört en massa tok, jag fick nästan ligga!

Men bara nästan! 

Runt femsnåret på söndagmorgon så vart jag kramsjuk men övervägde ändå och for hem till mina substitut föräldrar. Bella och hennes Levi.

Det var oslagbart. Ringde runt och rökte lite när jag kom dit.

Sen bäddade jag ner migsjälv i soffan, tänk att jag vet min plats!

Snart så kommer de köpa ett radhus och då ska jag få ett helt eget rum.

Jag längtar dit. :)

Nu ska jag inviga min andra blogg som jag delar med Alex M.

Det är han som kommit på det värdelösa namnet på bloggen men

jag ska fixa det när idesprutet sätter igång. 

Kolla in den med, ska bara kicka igång den!

http://stenstaden.bloggagratis.se 

The daylight is fading slowly but time without you is standing still..

Igår hade jag en av de bästa dagarna på läng, solen sken, vinden existerade

inte mer än i det drag som uppstod i caben påväg till badplatserna vi var på igår.

Inte mindre än tre stycken hann vi med. Jag och AnnaMaria.

Först så joinade jag henne och alla kids på Sågtjärn där flygmyrorna

valde att invadera vår trevliga stund. Efter att hon dumpat barnen på fritids

så åkte vi till stekar hålan nummer 1. BACKEBEACH. Där flexade grabbarna

musklerna och tjejerna drog in magarna som aldrig förr. 

Å där kom jag och AML, två blekfeta jävla rökare. 1a inte passa in ett dugg!

Efter att vi stekt klart vårt döfläsk så begav vi oss till Spybar för att göda oss en sväng, när vi gjort det så åkte vi till Näset, vi två o Pelle och Jimmy hade även entrat truppen. Vi badade som fan sen så åkte vi hem och värmde våra fortfarande bleka kroppar med en kopp te. FINT DE.

När vi fått upp värmen en bit till så var det dags att köra lite bil, jag och AnnaMaria. Hon tyckte att jag var riktigt duktig, över förväntan.

När jag kört runt överallt så begav vi oss hem igen.

jag skulle läsa lite bok innan jag somnade men hann inte.

TokVrålDäckade direkt. Konstigt det där.. :)

Idag har det vart samma visa. Fast ingen mat på Spybar, vi var på middag hos AMLs farmor och Jimmy kom med sina vänliga inviter och tyckte att vi skulle bli ihop. KAN KANSKE (läs aldrig) hända, jag vill ha en rödhårig son med fräknar. Verkligen jätte gärna och han ska heta Love och plocka på sig alla mina goda sidor, som muskelminne och charm, skönhet och ärlighet. Han kommer bli stans jävla puma, förutsatt att han är rödhårig och fräknig. Så jävla fin. <3

Nu så ska jag shapa upp mig och kanske gå och lägga mig för att kunna pressa lite mer på brännan imorgon. Den omöjliga brännan.

SUNSHINE, like myself. 

Jag sitter just nu på mitt jobb, har precis lämnat in tidrapporter för Juli och Augusti. Detta innebär att detta är min sista dag på jobbet.

Inget mer Nokia Customer Care. Det känns jobbigt eftersom jag verkligen trivs här på jobbet. Men ja, what to do liksom?

Bloggen kommer inte att stanna upp utan det ska bli med ett nöje jag avslutar det jag kallar "Jobb-Blogg" för att kunna gå vidare till en ny tids bloggande! "Feel good Life-Blogg", det passar väl?

Nu ska jag skriva ett mail till mina kollegor och önska dem en fridfull fortsättning på deras tid här.

Adjö och på Återseende.

Björn, Dennis, Stefan och ni andra - Frukta ej, vi ses igen.

Det här är min lillebror Linus. På bilden så är vi på Lindex i Luleå och han håller min Purse och provar Kepsar. Men när Linus såg att jag provade en Solhatt så skulle han genast också göra det. Han är sötast i hela världen och att han kom och hälsade på mig var guld värt.

På bilden nedan så är vi påväg till Havsbadet i Piteå, vi badade och hade jätte kul. Åkte rutchbanor tills vi alla var blåa i ansiktet och våra kroppar förvandlats till russin. Kärleken till ett syskon dör aldrig. Det är ett faktum.

Tro på mig, för jag tror inte på någonting och jag vill vara
någon som tror.

Hela mitt liv är en gråskala, jag vet inte vad det är med mig.
Orden stannar i mitt sinne men tankarna lägger sig i bröstet
som en klump av svart sörja och jag klarar inte att spy ut den.
Jag vet inte varför det känns så tomt.

Det är som att ingenting spelar någon roll längre.
vad som händer med mig känns inte viktigt, sånna små
saker som att leva eller dö känns irrelevanta.

Jag är inte rädd för något annat än att bubblan jag har
inom mig ska spricka. Ibland fastnar jag i ingentinget.

Jag står ensam i en värld full av liv, folk skrattar och pratar.
Jag står med dem, som någon som inte hör hemma. Utanför fast
ändå inte. Jag är med för att jag inte orkar berätta för dem hur
jag känner. Kommer på ursäkter och pratar bort det som känns
på utsidan. Jag är med, som att inget var märkbart tungt.

Rädslan för att måsta förklara hur jag känner är större än något
annat och jag vet inte hur jag ska hantera frågor som annars är
så lätta att besvara. Hur mår du? Lögner och avfärdanden tycks ha
blivit en del av min vardag.

Elin, hon som är känd för att vara ärlig, ibland för ärlig, klarar
inte av sanningen som rör hennes egen livsglöd och välmående.
Hon som förnekar sina svagheter in i det sista och stänger smärtan
inom sig. Vad har hänt med mig? Jag som alltid är glad?

Jag önskar att jag kunde förklara för någon hur jag känner men jag
vet ju inte själv, jag är tom. Det enda jag känner är tomhet, att
jag inte längre existerar. Ett leende är så lätt att framkalla,
undrar om mina nära ser att de är falska? Jag hoppas inte det.

Jag skulle så innerligt vilja säga att känslan av tillfällig
lycka inte känns falsk men tyvärr gör den det.

Det jag bär med mig är Panik. Tomhet och Panik.
Mitt hjärta är stött och det känns som jag inte har några
andra känslor alls.

Hur kommer det sig att jag mår såhär? O vem fan myntade uttrycket;
Man mår som man förtjänar?
Jag önskar ingen männsika på jorden denna känsla av ingenting.

Nu ska jag vänta tills klockan blir kvart över 9, då kanske hjälpen
kommer. Förhoppningsvis så kan jag släppa mitt ansvar då.
Jag kan låta någon annan leva mitt liv åt mig. Jag behöver inte
tänka, bara vara. Försvinna bakåt, in i tystnaden. Jag behöver
inte längre tänka.

5 minuter kvar nu.

Kanske slipper jag det här?

Hur kul är det när man spiller kaffe på sin vita tröja klockan 20 över 8 på morgonen. Precis ankommen till jobbet och har en hel dag framför sig?

INTE KUL.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag får panik hela jävla tiden.

Det känns som jag ska börja stor böla och jag  har ingen anledning alls.

Skulle någon säga minsta lilla negativa saken till mig nu så skulle jag klättra upp på en skorsten på Kappa och hoppa rätt ner i asfalten.

I det jag skirver nu finns ingen som helst ironi, jag vet fan inte  vad det är med  mig, jag håller på att bli psykiskt sjuk, på jävla riktigt!

Det känns som jag kommer ramla ner i marken och sedan försöka gräva mig ännu längre ner med mina fingarar. Jag kan nästan se det framför mig, hur jag står på knä och maniskt klöser i jorden med tårar sprutande nedför mina kinder. Panik och jag vet inte varför. Just nu är det bara rutinen som gör att jag lever. Jag har ingen självkontroll.  Jag kliver upp för att jag måste, jag pratar med folk för att de ringer, jag lever för att jag andas.

Jag var och fikade med Charlotta igår. Det var en impulsfika
för att jag kände att jag var i sjukt behov av att prata av mig.
And So I did.

Vi konstaterade att det går alltid att ändra sig i de beslut man tar
och att det finns lösningar på de flesta problemen.
Sedan så konstaterade jag mer eller mindre att två presonliga-
egenskaper som inte riktigt fungerar tillsammans är
feghet och impulsivitet. Jag och Jag.
Det fungerar liksom inte, hur kan man vara impulsiv och feg.

Det blir som att man vill men det går inte. Haha. Sött.
Jag är söt.

Eftersom fittbjörn har tagit med sig jobb-data-kabeln hem så kan jag
inte lägga upp några bilder idag men jag hoppas för allt i världen att
han tar med sig den imorgon. Annars förblir min blogg en tråkig
plats att besöka.

Jag har ett låttips, finfin bit, jag blir harmonisk av att höra den
ljuda i mitt vänstra öra.

Jason Mraz - Little You & I.