Om du inte blivit bjuden är det ingen idé att du kommer, så enkelt är det.

Hur kommer det sig att alla fördelar med att vara en söt tjej faller

tillbaka på en i den vackra skepnaden avundsjuka?

Det är ganska otroligt hur tjejer fungerar, istället för att uppmuntra

och bete sig som en underbar medmänniska så håller vi på och fjantar

oss och snackar så sjukt mycket skit!

Varför inte hjälpa istället för att stjälpa?

Jag kan inte rå för att jag är perfekt och inget annat än underbar, varför

kan inte de tjejer som beter sig som 14 år inse det?

Jag skulle vilja vara min vän om jag inte redan var det.

De som inte känner mig hatar mig, jag ser ingen annan anledning

än avundsjuka!

Det jag menar är att jag är så oerhört älskvärd, fantastisk och underbar!

Om ni inte vet vem jag är så tycker jag att ni ska hålla salt i handen när ni läser

det här, allt är skrivet med en gnutta ironi och självinsikt.

Jag älskar den jag är och skulle inte vilja vara någon annan!

Jag får mer sällan, näst intill aldrig ångest för saker jag gör eller inte borde gjort.

Jag ångrar saker och val jag gjort men man mår inte bättre av att fundera på saker man skulle kunna gjort annourlunda.

Folk kanske har invändningar om vem jag är eller hur jag borde vara men jag bryr mig så fruktansvärt lite om vad andra tycker, det är nog därför det känns så bra att vara jag.

OCH om de tycker att jag gjort fel, huvudsaken är vad jag tycker och hur jag mår av mina val.

Jag vet att jag sårat människor och att jag inte alltid har gjort rätt men det är ju som sagt inget jag kan göra något åt nu mer än att be om ursäkt, vilket jag tycker att jag gjort.

På mitt sätt, och det kanske inte alltid är bäst men jag har försökt.

Det är vad som är viktigt för mig och mitt välbefinnande.

Jag har underbara vänner och samlar bara på mig fler och fler, utan att vara någon annan än den jag är. Det bästa med mina närmsta vänner är att de är vänner från barnsben, de som känt mig hela livet, utan att vika av.

De som sett mina brister och upplevt mina felval, de som jag svikit genom mina val av vägar genom livet men som ändå stannat kvar och stöttat mig på sina egna sätt och så gott de har kunnat.

Jag är lite av en drama queen, händer det inget i mitt liv så ser jag till att det händer spännande saker, jag hittar inte på äventyr, äventyren hittar mig.

Bella har fått rädda mig från gävle och diverse andra ställen medan AnnaMaria har räddat mig från mig själv. Att få komma hem till glesbygden och bara vara sig själv är underbart, på ett konstigt sätt.

Jag älskar livet trots alla mina förluster.

Jag har förlorat kärleken, vänner och chansen att någonsin veta hur det är att vara riktigt lycklig. Jag är givetvis inte ensam om att ha en trasslig uppväxt och ett ännu värre liv men jag är lycklig och har aldrig klagat på saker som jag inte kan rå på.

Jag har förlorat de i min så kallade familj som jag älskat mest som också är de personer som jag behövt mest. Det kanske inte är försent att vinna dem tillbaka men jag är en svag och feg person som inte klarar av att öppna mitt hjärta och göra mig sårbar. Möjligeheten finnes att jag kanske inte varit en förlust för dessa och det skulle leda mig raka vägen ner i graven.

Den kärlek jag känner för de personer jag förlorat är den starkaste jag någonsin känt och det är därför den borde driva mig framåt och göra mig stark men den hämmar mig och det jag innerst inne vill.

Jag har förlorat en av mina närmsta vänner och minnet av honom brinner starkt som en Maj-eld, alla skratt och motgångar vi delat känns som igår fastän det gått år sedan han försvann.

Inget har varit sig likt, vårat gäng har delat upp sig och försvunnit iväg, vi har blivit äldre och bytt värderingar. Att halsa hembränt och lyssna på rave är inte längre aktuellt nu är jobb och en mogen öl på krogen det som gäller. Tiden sätter sina spår och vi varken ses eller pratar med varandra. En sak som jag med all säkerhet kan säga att vi har gemensamt är rysningarna som kryper efter ryggen när vi hör Evanescence låt My Immortal.

Jag saknar er mina vänner, de i livet och dem som lämnat oss.

Frid vare med er!

Kärlek, er Elin.

Dags att dela med sig av dejten med stort D.

Såhär var det;

Jag träffade en kille på anglingen i Gissjö, en kompis till de besvärande Viskan/Stöde-borna.

Det skulle senare visa sig att han heter Marcus och inte alls var av samma skrot och korn som dem.

Vi pratade och var fulla, smsade från den dagen tills i lördags då vi hade bestämt oss för att ses istället. Jag började dagen med att skjutsa morbror Åke med blivande och barn till Edebosjön och redan då, klockan sex på morgonen så kände jag att det började rycka i

sprit-nerven. Jag kom på den smarta idén att vi skulle dricka på vår första dejt.

Det gick inte som jag tänkt. Tvärt om.

M, den sopan hade köpt päronvodka, men ner gick ju den också. Vi delade på flaskan.

Efter det är allt svart. Tyvärr besitter jag den extremt idiotiska förmågan att kunna kamouflera min pågånede fylla på ett mycket högutvecklat och proffisionellt sätt så min dejt märkte inte hur vrål-as-packad jag var. Minns inte ens taxifärden TILL krogen.

Minnes blickar:

* Jag hånglar på krogen, jag vet inte med vem men jag kommer ihåg känslan. Förmodligen var det nån svettig turk men M sa att det var vi.

* Nicke bakom baren och André och Peppa på sidan av. Konversation hölls men jag minns inte vad som sades. Förmodligen något om hur gullig jag är när jag är klapp-kalas.

* Någon brud som ville bråka på Kebab-city. Fråga mig inte varför, kan tänka mig att jag inte lyckades charma henne ett dugg.

* En kille i svart och grå-randig tröja, en kille utan ben eller ansikte. Det jag såg var en tröja.

Han sa att jag var vacker, hela tiden. Han var nog blind också.

* Sista minnesblicken är M i sin egen trappuppgång.

Resten har jag fått pyssla ihop med hjälp av M och mitt inte så sunda förnuft.

Killen med randig tröja sov också hos min dejt. Jag tog tydligen med honom dit.

Jag kanske föll för han charm. Förmodligen heter han Teodor, det var ett av de okända numrens ägare som fanns på mobilen efter att jag hittat den på Taxi-kurirs kontor.

Den hade kommit in vid sex på morgonen, alltså åkte jag taxi med Tröj-Teodor hem.

Jag körde en sjö-stjärna över M´s säng med kläderna på sen var lördagen slut för min del.

Söndag-morgon började med att jag såg min tandborste ligga på toaletten, snacka om fräsch brud som borstar tänderna innan hon lägger sig!!

Jag tvingade med M på statoil, det vart en lakrits-Puck till frukost också köpte jag dum & dummare på dvd. Sen så berättade jag ALLA skämt innan de ens sagts och söndagen var räddad.

**************************************************
***********************************************

Nu är det torsdag och jag har rett ut saker sen i lördags, eller iallafall de betydande.

Vart min p-ring tog vägen är fortfarande ett mysterium. Jag vaknade med jeansen på så man kan säga att jag är "home safe".. haha.

M och jag är vänner och han har en innestående på mig, jag vet ju vad jag har att vänta eftersom jag själv lagt ribban så underbart vackert.

Uscha va hemskt men men, man får det man förtjänar!

Varför är det så att när man är singel så får man alltid så många bollar i luften?

Jag som aldrig varit någon klippa på kordination liksom, kan knappt hålla en i varje hand.

Jag fixar det här, lita på mig. Det har ju gått näst intill smärtfritt hittills. ;)

Nu hägrar skolarbete! Hurra!

Vi ses vänner. Och glöm inte att i skymningen är alla katter grå.

Danny_Boy. Att nacka fågeln direkt på marken innan den skiter dig i skallen var något så exemplariskt smart att jag ska använda det som metafor vad jag än ska beskriva. :D

Jag undrar vem du är?