Jag måste ta reda på vem jag är nu, vem jag är som singel,

hur jag mår och vem jag vill vara.

Jag vill känna ro och låta minnet av detta förhållade vila i mitt inre.

När kommer jag släppa allt och känna mig likgiltig?

Jag vill inte bli känna det svarta som gnor!

Jag har sett saker idag som fick mitt hjärta att blöda och ilskan att koka över.

Denna människa, varför, varför känns det som en käftsmäll?

Det är ingen random brud vi pratar om, hon får mig att bli världens minsta människa.

Den ENDA gången jag någonsin brytt mig, varit svartsjuk och anat faran.

Hon tar fram det sämsta inom mig och nu är de tjenis. Nu är jag ute ur bilden och det är fritt jävla fram.

Hur känns det? Inte så okej faktiskt men nu vet jag.

Jag är glad att jag var så jävla dum i huvet att jag tog mig friheten att göra det förbjudna. Sänka mig till den nivån.

Också var det den här saken som kallas tillit, som sitter i  min självkänsla. POFF! BORTA.

Jag har gjort fel, med en "vemsomhelst"-människa. Ingen som någonsin haft inverkan på det vi haft. Du har inte tagit ett fysiskt felsteg men det här gör ondare.

Det blir dock lättare att tänka mindre om det och det är jag glad för.

Nu är allt så definitivt, det är okej.

Jag behöver inte tvivla eller tänka om. Det som tidigare var småsuddigt är nu glasklart även om det skär i mig så jag tror jag håller på att gå av.

Jag klarar det här, även om jag inte tar mig helskinnad ur skiten.

Är det så här när man är kär när man är liten, hur blir det då när man blir kär när man blir stor?