Hon känner vinden efter ryggraden, frosten biter och hon springer för att rädda sitt liv.

Hon vill inte veta, hon vill inte höra.

Hon vill inte tro att det är sant. 1,5 år har känslan funnits för någon annan.

Tjejen har ödslat sekunder, timmar, veckor och månader på någon som gjorde sitt val för länge sen.

Nu är det dags för henne att jobba sig upp från botten igen.

Nu ska hon borsta av sig förlust nummer 2, den jobbigare än den första.

Hon måste möta sin nemesiss var eviga dag och vara stark.

Inte skrika och slå.

Den känslan får hon inte ge utlopp för, den måste gömmas.

Hon vet inte hur hon ska göra, hur hon ska vara den större människan.

Tjejen vill ha hjälp från de högre makterna, hon undrar hur man når dem.

Denna dam har fått den största av de allra största bekräftelserna och den svider som salt i det djupaste av fula köttsår.

Hon visualiserar sånt hon inte vill se, tänker tankar hon inte vill tänka.

Hon vet inte hur hon ska få bilderna ur huvet.

Tjejen vet inte hur hon ska kunna svälja klumpen i halsen.

Hon har ingen aning om någonting längre.

Det jag kan säga till henne är att hon är ju fin. Hon är så bra.

Hon får människor i hennes närhet att må bra, hon är älskad.

Jag vill inte att hon ska känna att hon är ensam med sina jobbiga tankar om sig själv. Flera fina vänner står och väntar på att ta emot henne när hon faller.

Hon är inte till någon last, de vill hjälpa henne.

De tycker om henne.

Hon måste bara förstå att hon faktiskt är värd något.