Den tarsiga klockan ger någon sorts välmående, den hjälper mig att sova på natten. Den kanske kan stoppa morgondagen från att stjäla all min tid.

Jag finns här, väntar fortfarande även fast jag har mina tvivel.

Jag är skadad som mildast men det hade du väl redan listat ut?

De trasiga låsen var en varning, du tog dig in i mitt huvud.

Jag försökte verkligen mitt bästa att hålla dig utanför men ändå

är jag som en öppen bok.

Jag ser dig som en refektion på insidan av mina ögonlock, mina

ögon letar efter mening och de letar efter liv.

Jag väntar här dag efter dag bara för att se vad du erbjuder mig,

jag hänger kvar vid orden du sa.

Du sa att allt skulle bli okej, att allt skulle bli bra.

Lamporna efter vägen har slocknat och lämnat mig ensam,

jag kanske är vilse nu men det betyder inte att jag glömt vägen hem.

Jag går sönder, jag andas knappt.

Med ett trasigt hjärta som fortfarande slår,

det gör ont men det läker.

I ditt namn finner jag mening så jag stannar kvar.

man vet ändå aldrig vad som kommer att hända senare i livet.

Hur många steg man än tar i rätt riktning så blir det ändå alltid så att man

tycker att man ska ta den smarta genvägen. Och när man väl tar den så hamnar man sist i ledet bland de som söker efter total lycka och själslig fullkommlighet.

Jag har fått nys om att någon facineras av mitt sätt att skriva, någon som

inte känner annat än ren avsky för vem jag är och hur jag beter mig.

Roligt att man är beroendeframkallande, att folk stör sig så mycket att de måste veta vad jag gör och vad jag tycker och tänker.

Sånt älskar man ju, det känns som en liten vinst!

Denna någon som inte klarar av att dela vänner med mig, denna någon som grinade över att folk överhuvudtaget pratade med mig...

Vad sitter det i liksom?

Hälsning till dig lilla fröken.

Det är fan valfritt. Lika fantastiskt med bägge.

men eftersom jag är oskuld så tar jag förgivet att det är det sistnämda.

I love it!

Fråga min frisör Magic Madeleine om ni inte tror mig!

Efter 4  små timmar på salongen, V.I.P - tid räknat så vart resultatet det ni ser ovan.

Toppen bra!

Ja det var så här va...

Jag skulle briljera och göra slingor på mig själv, detta urartade så jag ringde och grinade till Madde. Hon ställe upp och ut från salongen kom en helt ny människa. Som pånytt född. För snygg för att vara sann helt enkelt, eller hur Madde? Haha. Mellan 20.00 - 23.30 så umgicks vi, på gott och ont, nervösa tankar och nöjda miner sputade innan kvällen var över.

I helgen, på lördag..

så är det dags för angling, upp tidigt, vinna tävlingen, åka hem och byta om snabbt som tusan. Sen ska på käka middag på SpyBar, efter det ska vi shapa upp oss och entra B-huset för att fira att fränstas fin-folk håller sig borta över kvällen och eliten får en chans att stråla. ;) haha

Vara fulla hela dagen, vara ännu fullare och halv drunkna i poolen på badhuset innan vi strålar samman med orginalen på bykrogen.

Detta kommer bli en helg att minnas för de lyckostar som kommer skymta mig i dimman, hånglandes med 18åringar.

På söndag...

så har jag blivit lovad att få sova länge, det uppskattar jag big time!

Denna tjejen är ett minne blott...

Nu är det färdigt med slitna toppar och slingat hår!

Min personlighet strålar! Jag är i min bästa form, TOK-Blond!

Det är jag som är hjärnan!

This one goes out to you, lovvah´!

Eftersom du är avundsjukan personifierad så ska du få se några grimasher endast för dig, tagna för ungefär 10 minuter sen. :)

Idag så hände den märkligaste saken, att jag ens för en sekund trodde att jag var lite anonym i den här byn, jag fick höra vart jag bodde och vem jag var ihop med.

Inget av dessa två påståenden stämde men ändå, det svider i hjärtat när man får svart på vitt av en människa man inte sett på år och dar som dessutom har vrål fel.

Vad är det med folk (!! Vuxet folk!??) som aldrig kan sluta snacka så jävla mycket skit!?

Men jag antar att de här rykterna är tusen gånger bättre än sist jag var "the center of attention", då var jag en knarkare som skulle åka till uppsala och hämta droger åt min dåvarande kille. Skapligt!

Jag var även hög på Fränstastyran, fast än jag var nyss hemkommen från Bollnäs brännbollsyra där jag spenderat helgen med att spela brännboll och badat.

Jag önskar att någon kunde säga när fan jag HANN ta en drog från det att jag vart avsläppt på dagisparkeringen tills jag gick innanför grindarna.

Till skillnad från alla andra 16 ÅRINGAR var jag nykter, jag anar att det var därför jag hade tagit droger, för att jag inte låg och kröp i slänten nedanför fränstaskolan som alla andra i min ålder.

Helt jävla otroligt att jag tog mig ur HEROINMISSBRUKET, med tanke på hur jävla illa jag satt fast i skiten.

För att klargöra hur fan kommunen jag bor i är funtad så ska jag dra ett litet exempel, UTAN ATT TA I FÖR MYCKET.

Skulle jag tappa en sko utanför kiosken i fränsta så skulle jag dagen efter tappat skon för att jag var så jävla hög, polisen kom och tog mig och jag bröt benet för att jag gjorde ett sånt jävla motstånd.

Och innan alla vet ordet av så ligger jag på rehabiliteringshem för grova narkomaner.

Och här sitter jag förvånad över att man inte är det minsta anonym i Fränsta?

Det är jag som hjärnan!

Jag är ledsen i hjärtat och jag anar att det är därför att jag märker vad som är fel med mig.

Eller ja, det är inte så att jag märker vad som är fel med mig, jag märker mest bara att det är något fel, jag får det bekräftat liksom.

Jag blir galen! :)

Trasig tjej söker backup!

Imorgon ska man kocka på kidsens dagliga hangout, jag börjar vänja mig!

Kärlek till dig min vän Skallen.

..... krossar sitt eget hjärta?

Jag vet inte vad som är rätt eller fel, jag vet inte vad jag ska säga eller inte säga. Jag vill bara att saker ska bli riktiga och bra.

Det är så mycket som jag inte vill men ändå så kommer de hända.

Det gör så ont i mig, jag får ont i hjärtat.

Ni vet så där så att det känns som bröstet ska spricka på en?

Jag försöker samla mig men mina tankar flyger omkring överallt och jag vet inte vilka jag ska fånga in och vilka jag borde släppa.

Jag vill bara veta vad som händer och vart jag står nu.

Nu är jag här och har en chans att få klarhet i saker och ting men ändå så

förmår jag mig inte att fråga vart vi är påväg.

Jag ville aldrig att det skulle kännas såhär. Aldrig.

Jag ville aldrig att någon annan skulle känna såhär.

Jag viker av här och hoppas att jag hittar tillbaka till stigen där jag

nu lämnar mitt förnuft. Jag önskar att jag inte skulle krånglat till det så mycket!