Jag sitter här helt ensam, försöker komma på något att göra.

Jag lägger nästan all min kraft på att tänka på något annat än dig..

Det är så att det fungerar inte, för allt som finns i mitt huvud är du.

Allt som krävs för att glömma resten av världen är en liten tanke på dig. 

Det var inte meningen att det skulle gå såhär långt.

Jag hade inte en tanke på att vara dig så nära som jag kom,

det var inte meningen att vi skulle dela det vi gjorde.

Det sista jag tänkte var att bli beroende men jag kunde inte hjälpa det.

Jag tror inte att det var meningen att du skulle falla för mig heller

men fan, det gjorde du.

Nu är jag ensam och minuterna känns som dagar utan dig.

Tiden har aldrig någonsin gått såhär sakta, det är som att världen

slutat snurra. Tid och rum har frusit till is.

Jag är den enda som existerar i universum och jag hatar det.

Jag försöker intala mig själv att du inte är något för mig.

Ju mer jag tänker på det, desto mindre tror jag på det och

det dubblar min längtan efter dig.

Nu ska jag sluta tänka och bara flyta med vågorna av eufori som

min själ surfar på.

Jag nästan skämms över att känna fullkommlig lycka.