... årets mest komplexa dag.

Jag lider med mina nära, de som förlorat sina föräldrar.

De som förlorat sina älskade pappor.

Den starka, älskvärda, stabila pappan i familjen.

Jag kan inte ens inbilla mig hur det känns..

De är döda, de kommer aldrig mer igen. Ni kommer aldrig mer få höra "gör si, gör så"..

Inga fler bassningar eller omtanke, aldrig mer en hel familj.

Det måste kännas fruktansvärt tomt, ensligt och hopplöst.

Jag kan inte ens likna mina förluser med era.

Ni kan inte längre se eller höra dem medan jag kan bevaka mina förlorade föräldrar, varje dag om jag så vill.

De lever sina liv jämsides med mitt. Mina förlorade pappor. De njuter av sina familjer utan mig.

Jag tillhör "aldrig mer en hel familj".

Det slår mig från gång till gång hur ont jag har i hjärtat. Det måste likna det ni känner, någorlunda.

Jag glädjs åt att de lever vidare, att andra barn inte förlorat dem så som jag har.

Jag kan se på dem och veta att de har det bra, lida i hemlighet när de mår dåligt och inbilla mig att de kanske ägnar en tanke åt mig med...

De kanske ägnar ett ögonblick ibland, fast de har fullt upp med att leva.

Leva så som inget hänt.

Leva så som att de inte märker att jag saknar dem.