Kära Bloggläsare och Nördar.

Jag har tyvärr upptäckt att jag har ett liv, eller ja. Jag har kanske hittat ett tidsfördriv som gör det näst intill omöjligt att hitta tid över för att blogga.

Tyvärr är den bistra (för er) sanningen den att jag är förälskad. Jag har kommit in i fas 2.

Den som gör att man kan sova över, mitt i veckan, den som innefattar höstmys och saknaden av kyssar när de inte finns att tillgå.

Kärleken är underbar men vågar man tro på den?  Jag låter det bli som det blir, det blir inget annat.

Its good to be me!

I helgen så var jag i Skövde och söp, lyssnade på dialekter, sov på hotellrumsgolv, lät 17åringar ta mig på asset, ramlat på en hund som inte var en chow chow, hånglat, var odräglig och underbar. Allt på samma gång!

+ att jag blev stött på - av en brud. :) Jag antar att det är den nya frisyren som utstrålar homo. Men vad gör det?

Igår, igår mina vänner så kom jag hem till min verkliga verklighet.

Jag vart hämtad av familjen + farfar på tågstationen, vart väl mottagen på Casa De Källrå med kebab och mos. Vi var tre, Gentz fattades mig oerhört,

som hela tiden. Men hon gav mig Hitten så nu kan jag lyssna på den och tänka på henne. Jag fyllde mp3n med gomusik, tog en bild och åkte hem till mamma och fann till min stora förvåning att vi har tillökat i antal på Terass vägen. Vi har en TussUnge. GO JÄVLA SÖT KATTUNGE! Som förövrigt redan intagit mig som favorit.

Men Åh va glad jag är, jag bara finns och är glad över det.

Jag kommer aldrig glömma hur det känns nu, hur jag känner tillit och hur ljust jag ser på tillvaron.

Att en ensam människa kan ha en så stor inverkan, att en individ kan tillföra så mycket.

Att någon annan kan ge mig lycka.

Fantastiskt!

Jag har tänkt mycket, jag känner skuld och fortfarande har inte ångesten släppt riktigt. Det har gått 4 år och kärleken till honom har inte ebbat ens ett uns. Livet tar slut men känslorna är eviga.

Jimmy och AnnaMaria.

Mina vänner.