Om jag hade miljoner munnar så skulle jag låta all tala till er men nu sitter jag här, med en teliauppkoppling och ett tangentbord till hjälp att ropa ut mitt budskap.                

Jag vill berätta lite om känslan att få ens liv berättat för en, när andra vet mer om vem jag är än jag själv vet.

Jag är en knarkare som förstört "Fränstas Gullpojkes" hela liv.

En människa full av skit som inte "hör hemma".

Ä jag struntar i att berätta om att det finns en hel drös människor som valde att döma mig för saker de varken vet ett skit om eller BÖR veta ett skit om.

Sen att "poppis"-killen på byn är otrogen eller att folk grinar och säger att de aldrig menat något illa med blickar och hårda ord som kastats på mig, det säger jag heller inget om.

Det jag vill dela med mig av är känslan av att stå rak i ryggen.

Veta att jag aldrig gjort fel mot dem som tänker. De misstag jag begått har jag också bett om ursäkt för - till de parter det berör.

Jag har festat på, bra nog. Förfyllt ryktena om mig efter de uppkommit, förlorat en av mina bästa vänner på vägen, då livet lekte som bäst.

Jag har sårat och gjort folk illa.

Jag har insett att jag verkligen inte bryr mig om vad "familjerna" hemma på byn tycker om mig. Om de tror att de är omtyckta av alla så kan de allt tänka om,

tycker de att de på något sätt är bättre än mig så kan jag meddela att ingen är bättre än mig. I universums våg väger vi alla lika.

JAG älskar mig själv. De som tycker om mig, de gör det.

De som tycker något annat kan gärna få fortsätta lägga ner kraft på det.

Hade detta inte hänt mig så hade jag inte varit där jag är i dag.

Härmed tackar jag migsjälv för de misstag jag begått, önskar att jag har fler att göra så jag får något att rätta till!

KRITISERA INTE SAKER NI INTE HAR EN ANING OM.

God natt Lovers!