Det här är min lillebror Linus. På bilden så är vi på Lindex i Luleå och han håller min Purse och provar Kepsar. Men när Linus såg att jag provade en Solhatt så skulle han genast också göra det. Han är sötast i hela världen och att han kom och hälsade på mig var guld värt.

På bilden nedan så är vi påväg till Havsbadet i Piteå, vi badade och hade jätte kul. Åkte rutchbanor tills vi alla var blåa i ansiktet och våra kroppar förvandlats till russin. Kärleken till ett syskon dör aldrig. Det är ett faktum.

Tro på mig, för jag tror inte på någonting och jag vill vara
någon som tror.

Hela mitt liv är en gråskala, jag vet inte vad det är med mig.
Orden stannar i mitt sinne men tankarna lägger sig i bröstet
som en klump av svart sörja och jag klarar inte att spy ut den.
Jag vet inte varför det känns så tomt.

Det är som att ingenting spelar någon roll längre.
vad som händer med mig känns inte viktigt, sånna små
saker som att leva eller dö känns irrelevanta.

Jag är inte rädd för något annat än att bubblan jag har
inom mig ska spricka. Ibland fastnar jag i ingentinget.

Jag står ensam i en värld full av liv, folk skrattar och pratar.
Jag står med dem, som någon som inte hör hemma. Utanför fast
ändå inte. Jag är med för att jag inte orkar berätta för dem hur
jag känner. Kommer på ursäkter och pratar bort det som känns
på utsidan. Jag är med, som att inget var märkbart tungt.

Rädslan för att måsta förklara hur jag känner är större än något
annat och jag vet inte hur jag ska hantera frågor som annars är
så lätta att besvara. Hur mår du? Lögner och avfärdanden tycks ha
blivit en del av min vardag.

Elin, hon som är känd för att vara ärlig, ibland för ärlig, klarar
inte av sanningen som rör hennes egen livsglöd och välmående.
Hon som förnekar sina svagheter in i det sista och stänger smärtan
inom sig. Vad har hänt med mig? Jag som alltid är glad?

Jag önskar att jag kunde förklara för någon hur jag känner men jag
vet ju inte själv, jag är tom. Det enda jag känner är tomhet, att
jag inte längre existerar. Ett leende är så lätt att framkalla,
undrar om mina nära ser att de är falska? Jag hoppas inte det.

Jag skulle så innerligt vilja säga att känslan av tillfällig
lycka inte känns falsk men tyvärr gör den det.

Det jag bär med mig är Panik. Tomhet och Panik.
Mitt hjärta är stött och det känns som jag inte har några
andra känslor alls.

Hur kommer det sig att jag mår såhär? O vem fan myntade uttrycket;
Man mår som man förtjänar?
Jag önskar ingen männsika på jorden denna känsla av ingenting.

Nu ska jag vänta tills klockan blir kvart över 9, då kanske hjälpen
kommer. Förhoppningsvis så kan jag släppa mitt ansvar då.
Jag kan låta någon annan leva mitt liv åt mig. Jag behöver inte
tänka, bara vara. Försvinna bakåt, in i tystnaden. Jag behöver
inte längre tänka.

5 minuter kvar nu.

Kanske slipper jag det här?

Hur kul är det när man spiller kaffe på sin vita tröja klockan 20 över 8 på morgonen. Precis ankommen till jobbet och har en hel dag framför sig?

INTE KUL.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag får panik hela jävla tiden.

Det känns som jag ska börja stor böla och jag  har ingen anledning alls.

Skulle någon säga minsta lilla negativa saken till mig nu så skulle jag klättra upp på en skorsten på Kappa och hoppa rätt ner i asfalten.

I det jag skirver nu finns ingen som helst ironi, jag vet fan inte  vad det är med  mig, jag håller på att bli psykiskt sjuk, på jävla riktigt!

Det känns som jag kommer ramla ner i marken och sedan försöka gräva mig ännu längre ner med mina fingarar. Jag kan nästan se det framför mig, hur jag står på knä och maniskt klöser i jorden med tårar sprutande nedför mina kinder. Panik och jag vet inte varför. Just nu är det bara rutinen som gör att jag lever. Jag har ingen självkontroll.  Jag kliver upp för att jag måste, jag pratar med folk för att de ringer, jag lever för att jag andas.