Klockan längst ner i högerhörn visar afton men det känns som klockan är eftermiddag, är det så att jag vart så driftig idag att mitt psyke vill att jag ska fortsätta?

När jag sitter här i lugnan-ro med kaffekoppen brevid mig och Amanda Jensen trytande i högtalarna så kan jag med stoltheten i mungipan säga att jag är nöjd med dagen hittills.

Jag vaknade av mig själv kvart i sju imorse när alarmet inte skulle ringa förrns en halvtimme senare, till råga på det var jag pigg, för första gången någonsin.

Jag åt risgrynsgröt och läste tidningen innan jag tog bilen till sur-ånge.

Väl i ånge var jag 20 minuter före så jag gick till Vonkan och knöt ihop svenska säcken en gång för alla. Två, tre ögonblick efter det så var det möte och planering, allt känns bra, det kommer bli bra känner jag.

Jag känner hur jag skrider, ca 4cm ovanför marken mot mitt mål.

När mötet avklarats och informationen pyst ut genom öronen så burnade jag och Malin mot varmare breddgrader - Fränsta, men inte utan att hon sponsrat fattiglapps Ånge genom att köpa en korv på Shell. Jag tyckte att hon kunde väntat till Borgsjö iallafall men hungern måste vart dödlig eftersom hon klev ur bilen frivilligt på ånges gator.

När vi äntligen landat på säkra stigar så begav jag mig på "verkstan" eller The place to be för att få lite glykol och nya vindrutetorkare på vinröda blixten. Nu är tröttmössan piggare än vanligt.

När jag sakta men säkert närmade mig lilla polen, efter jag passerat genom "the black gates" och hållt andan igenom smogen så pausade jag min resa hos mamma men endast för att befria Linus från vardagstristessen.

Han och jag drog vidare till Gräddan, Källrås onämnda förort för att åka lite snowracer tillsammans med Horn-Per som bor i Granån.

Fan va de gick, brochen höll på att garva ihjäl sig när jag vurpade. Jag tyckte att det va mer roligt när han landade med sidan av huvet i snön och inte tog sig upp, det såg ut som han huvud vägde 25o kilo. Fan va han kämpde men han låg på armen och kunde inte hjälpa till med något. HAHA. Kul, jag hjälpte honom inte heller, jag bara skrattade åt han. Snällaste syrran i världen.

När jag pinat i mig en kopp brygg-kaffe hos Mormor så gled jag och Linus hem, i säker hastighet, typ 35 km/h. Jag hoppades att han skulle däcka med mig i soffan när vi såg på Emil filmen för 70-elfte gången men icke. Det kanske inte var lika ansträngade att åka snowracer för honom som för mig, han åkte ju till o med i uppförsbackarna.

Allt som allt kanske jag blundade i 10 minuter i stäck, jag har lite svårt att slappna av när någon kör grävare på mig i soffan.

När jag insett, 1½ timme senare, att jag inte skulle få sova en sekund så klev jag upp och städade i mammas kök. Gjorde rent rubbet, hand diskade kastruller och plockade i diverse (hur mycket disk som helst) i diskmaskinen och gjorde rent spisen och kaklet.

- - Jag vet inte vad det är med mig men jag kan få extrema infall att städa sjukt mycket, jag är en pedant. - -

När jag kände att det inte fanns mer att städa så åkte jag till min moster och det är där jag befinner mig nu i skrivande stund.

Jag ska snart lyssna på min nybrända skiva i bilen påväg till Fränsta för att hänga med Ollan, och senare fattiglappen.

Imorgon väntar ännu ett träningspass med Linus på snowracern, så skönt att vara utomhus och få tankarna ifrån "JAG FÅR INTE RÖKA". En liten fegstart inför uppbyggnaden av min kondition. Spännande va? Det är inte direkt första gången jag ger mig på det. haha.

Svag som ett korthus är jag också men det kommer senare..

Dagens bild är självklart på mig, eftersom detta är min sida och jag är så enormt egocentrerad så vore det väl konstigt om den inte vart på mig?

Iallafall så befinner jag mig i soffan på Södra vägen, katten heter Malin och var min bästa vän näst efter Kristina.

Den här katten gjorde allt för mig, när man är född under senare delen av 80-talet med mitt kön så hade man inte sällan en dockvagn klädd i sammetstyg, röd, rosa eller lila. Min var röd och i den så skjutsade jag Malin. Jag kutade över trösklar och svängde i min högsta fart så vagnen gick på ställ och det bästa var att Malin alltid låg kvar.

När jag vaknade på morgonen så hade hon hämtat strumpor och trosor åt mig, detta var på slutet av hennes 9-onde kattliv, hon kan ha blivit senil på ålderns höst men jag saknar henne ändå.

ps: Lägg märke till hur söt jag faktiskt var när jag var liten.

Nu ska jag fylla på kaffekoppen och surfa vidare.

På återseende, det vet jag! ;)