This is it. Detta var allt jag fick med mig från min groupie Weekend.  Totalt jävla fantastiskt och helt jävla idiotiskt på samma gång.Hur är det möjligt. LEV LITE. Live a little. Gud vilket jävla genidrag att tro på något som är näst intill lika omöjligt som att gå på vatten.Ja jag blir inte brydd. Det är bara jag som gör sådana snygga moves.  Dum i jävla huvets jäntan, man är fan inte ens värd luft. Å vilken dålig människa man är, varför gör jag såhär emot mig själv? Som att jag inte visste att jag skulle känna såhär redan innan jag kom på den smarta ideén att faktiskt åka till Gävle. Tänk om jag bara kunde tycka att det var värt det?  Jag som aldrig får ångest, jag kan spy ner mig och kissa på mig och sedan springa omkring med det bland folk och knappt må dåligt över vad jag gjort dagen efter. Men nu, för kanske första gången har jag ångest över något som jag gjort.Något som jag skulle avstått för mitt eget välbefinnande.  Svag, vek, pecklig, dålig, lättpåverkad, värdelös.Noll karaktär. Allt som jag intalade mig att jag inte skulle känna kom ändå och knackade på själens bräckliga dörrar, helt väntat. Som naturens gång. Det bara vart så, även om jag älskat att älska för en stund så är det mer på låtsats. Det jobbiga är inte mitt tankesätt utan den tankegång som jag inte har en aning om. Det är allt jag inte vet som jag mår dålig av, det är inte som man säger "Det man inte vet mår man inte dåligt av", det är tvärtom! Men jag är inte ens säkert att jag vill veta, jag vill ingenting mer än att inte känna som jag gör.   Jason Mraz sa; Det är okej om du måste lämna mig men kom ihåg atttelefonlinjerna går åt båda hållen. Och om jag inte hör dig ringa så och inget annat händerså tror jag att dina klockor ringt och du har hittat någon annan.Det är okej, jag ska alltid minnas det du sa. ORKA.