Detta är alltså jag, och jag.

Jag är en vinnare, jag får som jag vill.

Jag är inte äcklig, jag är bäst.

Jag får jobba med Nicke i helgen, jag är en vinnare.

Gissa om jag saknar Lyckans tider och nu är det Lycka ALL OVER AGAIN!

"Vad har du för färg på trosorna då?", "Vill du äta middag med mig? Kryssa i JA, Nej eller Kanske". Med fucking NÖJE.

Och jag är där den bästa musiken är, samma ställe som den dåliga mottagningen på luren är. KUNG.

Jag är glad och nöjd som fan. Jag fick min lilla vilja igenom, nu kan jag släppa allt.

Jag bryr mig inte ett jävla skit. Fy fan va jävla skönt det var att säga det!
JAG BRYR MIG INTE. Hahaha.

Inte ett ord till om den här skiten!!

Yeah yeah, So.

Andreas Dahlqvist ringde förut. Han är min bästa kille och kommer förmodligen alltid att vara det. Han kommer snart upp tillbaka till mig en stund. Det blir väl en spritfylla, några "jävla hora, slyna, skit samma för helvete och det ordnar sig" och allt annat som jag saknar med honom.

Det största svinet jag någonsin träffat är den kille jag älskat mest av alla killar.

Han hade vart på Linnégatan i Gbg och legat med en tjej.

Han skulle strypa någon eller knäcka någons fingrar åt mig, det är sånt man uppskattar. Han måste verkligen tycka om mig. :)

FAN VAD JAG ÄR EN JÄVLA VINNARE!

Jamen visst.

Här är vi, Agentz och Jag tillsammans med kaffekoppar och en Wilma the dog.

På Ballen i busvädret försöker jag ta död på mina höga tankar om mig själv.

Nej jag säger så här jag:

I pity your loves leftovers and look down on thoose who cant stay true. 

Iam safe but I cant stop wonder; If this is it then whos fooling who? 

And nothing really scares me any longer,  I´ve tried the nastiest

words I could find.

They say "What doesnt kill you makes you stronger" but

should it be about how to survive?

En lady´s sex-bekännelser.

Jag har aldrig haft sex med någon som inte attraherat mitt sinne.

Jag har aldrig haft en one-night-stand som jag vet att jag aldrig

kommer träffa igen.

Jag har aldrig haft sex med någon som jag inte gillat på riktigt.

Jag har aldrig blivit dissad av en kille som jag haft sex med,

många gånger så har det runnit ut i sanden, jag har lessnat eller

liknande. Men jag har aldrig ignorerat en människa som jag haft sex

med. Jag har alltid vart ärlig emot alla.

Jag kan fortfarande prata med killar jag haft sex med, det är nog för att

jag inte har något emot dem. Kanske för att jag aldrig har sex med någon som jag skulle skämmas över att träffa på stan.

Eftersom vår relation inte var bara sex utan något mer så känner även de att de kan samtala, de gillar mig. Inte för sexet utan för att jag är jag.

De var aldrig kära om ens förälskade men de gillar mig.

Jag är en bra tjej, ingen vill såra mig. De är ärliga och när det övergår

till något annat än mys, sex och vänskap så kan både jag och de säga

stopp. Jag vet att de bryr sig om mig och jag visar även att jag tänker

på vissa av dem fortfarande även om vi av någon anledning inte har sex

längre.

Det är dehär killarna som aldrig skulle göra något för att såra mig på något sätt. De är de killar jag som litat på tillräckligt för att ha sex med dem.

Jag skulle aldrig utsätta mig för risken att bli sårad av någon jag lämnar ut mig själv till på det sättet. Sex ska vara en bra sak, inget man ska ångra efter det hänt.

Jag vill bara förtydliga att jag aldrig, aldrig någonsin känt såhär som jag gör nu. Jag känner mig som den äckligaste människan i hela världen.

Jag förstår inte hur man kan vara så feg att man inte kan stå för hur eller vad man känner eller inte känner. Varför det ska sitta så långt inne.

Det har vart intensivt och underbart, svinkul och jätte roligt men om saker inte förändras i min lilla skalle så kommer jag att för första gången hata en person som jag egentligen tycker om.

Jag är så långt borta, i mig själv och på kartan. I detta läget så känns milavståndet som det bästa som kunde finnas där.

Hade det inte vart för att mitt bästa ex bor där så hade jag skickat mjältbrand med posten till varenda adress i hela 031 området.

Haha, även fast jag är sjukt less så kan jag skratta åt allt, jag antar att det

är charmen med mig. Share no tears.

Jag minns inte ens när jag var ledsen sist, alltså på riktigt.

Så därför tänker jag inte vara det nu heller, jag får söka bekräftelse

på annat håll. Som att mitt ego behöver det.

Och det värsta är att jag gav bort honom första gången jag såg fanskapet.

Haha, sen vart jag full.

Nä nu får det vara slut på det här fjanteriet.

Tacka vet jag längdskidåkar-killar med bra mentalitet.

De som tycker om mig, dum & dummare och Lifehouse.

Det är favoriten det. Även att det var han som höll upp mig

när jag föll framför dessa jävla coverband-boys sist.

Är det ett omen? :D

Svinpackad på Styran, då var han där och höll om mig.

Mer "höll upp" men still, samma band, samma kille.

Samma fina Micke.

Nu ska jag rycka upp mig och fixa luggen sen ska jag gå till

La familia @ casa de Källrå. Det är där kärleken finns.