Han är kanske sötast i hela världen.

Vi pratades vid för en liten stund sedan och då sa han att han ville att jag skulle komma imorgon för att han saknade mig..

Men jaaa, jag kommer, jag kommer.

När han frågar så finns det inte ens en hundra miljonte-dels sekund över till att fundera, egentligen. Hallå. Kliva upp fem på morgonen är inget stopp för att få spendera en kväll med honom.

Han är utan tvivel det bästa som hänt mig på senare dar.

Vi är nog ment to be han och jag, fast jag hatar honom några sekunder då och då. :) Till och med hans äckliga sidor är acceptabla, än så länge...

Jag saknar hans armar runt mig, jag behöver känna att han ligger brevid mig när jag sover. Till och med han är nördigt söt, speciellt när han säger att det är så skönt att vakna mitt i natten och bara se att jag är där..

Då vill jag tillägga att jag är en sån person som luktar bajs i munnen (som jag förövrigt sover med öppen), pratar i sömnen och alltid lägger beslag på täcket.

Han är bäst min pojkvän, kille, älskling, partner in crime, samlagsparter, favorit kyssare, you name it, han är bäst på allt jag vill ha och behöver.

Nu ska jag skruva, vilket jag inte är bäst på.

Imorgon ses vi pusselbit! <3

.. möjliga dag.

Den är liksom inte nära något alls.

Måndag är liksom första dagen på veckan, man kommer igång liksom. Onsdagen finns där som mitt stopp, lill lördag och man vet att halva veckan passerat. Torsdagen säger sig självt dagen innan fredagen, man kan slappna av lite, börja planera helgen och införstå sig med att snart är det fredag.

Fredag, behöver man ens nämna den dagen? Nej jag tänkte väl det, inte lördag heller.. men söndag, ångest om man varit full dagen innan. annars är söndagen en dag att göra saker på, fånga det sista av ledigheten.

MEN TISDAG!? Vafan!?

Den dagen är definitivt BARA ivägen!

jaha, vad händer då?!

jag ska göra busiga Bosses balla köttbullsgryta med grönsaker och shit.

kommer bli hur gott som helst, med lök och paprika, krossade tomater och grädde och gröna bönor och potatis, det är annat än brumsås det! :)

För övrigt så känns det som jag varit ifrån Marcus i hundra år, vilket jag inte har, knappt 2 dygn men ändå, en evighet är kort.

Nu ska jag koka på potatisen och ge min gryta the final touch.

Vi hörs kanske senare?

Puss så länge!