Just nu har jag precis slagit på ugnen för att värma stripsen vi ska äta med kyckling och tzatziki, vi tycker om tzatziki. :)

Marcus sitter i köket och läser Klick! tidningen han köpte till mig. :)

Nej nu kommer han med bestämda steg och säger att jag är en nörd.

Också får jag nåra pussar.

Nu går han, nej det gör han inte, han slog på tvn och la sig i den andra soffan och stönade. Haha. Han är så gullig.

Jag är lycklig nu, när han är nära. Ska inte skriva nå mer nu, jag ska lägga mig PÅ honom och fissa i hans öra för att han gör mig så glad.

Trevlig fredag mates!

Om en vecka fyller jag 22 år, detta innebär att jag existerat i 22 år.

22 år utav minnen och händelser, utveckling och motgångar.

De som funnits vid min sida genom otaliga år verkar inte längre uppmärksamma att jag fortfarande lever, att min dag är den 15de Augusti.

En dag att minnas min födelse och mitt liv, jag vill veta om de tänker på mig när de uppmärksammat att det är mitt datum "idag".

Om man vetat det i åratal och firat denna dagen i min ära, hur kan man då bara glömma bort dagen och att jag finns?

Jag tror inte att de förstår vikten av förlusten de orsakat mig.

Skadan som förmodligen alltid kommer att ligga inom mig som det fulaste ärret genom alla tider. För mig ett svek så stort att jag inte längre vill finnas den 15de Augusti varje år.

Jag minns dem, flera dagar varje år men varför vill de inte minnas mig?

Låta mig existera, godkännas utan att förstöra familjefriden.

En gång så var jag lycklig, flera gånger varje år men nu så känns allt så overkligt, som allt är på låtsats.

Det är inte det att jag vill vara barn igen, få presenter och uppmärksamhet.

Nu vill jag bara bli visad lite omsorg, en tanke.

Det räcker om ni minns mig och allt det vi haft tillsammans.

Vad jag vill ha i födelsedagsprsent är era tankar.

Jaha, det är fredag!

Hur underbart är inte det då?

Två och en halv dag med Marcus till mig!

Vilken storvinst! :)