Just nu har jag precis slagit på ugnen för att värma stripsen vi ska äta med kyckling och tzatziki, vi tycker om tzatziki. :)

Marcus sitter i köket och läser Klick! tidningen han köpte till mig. :)

Nej nu kommer han med bestämda steg och säger att jag är en nörd.

Också får jag nåra pussar.

Nu går han, nej det gör han inte, han slog på tvn och la sig i den andra soffan och stönade. Haha. Han är så gullig.

Jag är lycklig nu, när han är nära. Ska inte skriva nå mer nu, jag ska lägga mig PÅ honom och fissa i hans öra för att han gör mig så glad.

Trevlig fredag mates!

Om en vecka fyller jag 22 år, detta innebär att jag existerat i 22 år.

22 år utav minnen och händelser, utveckling och motgångar.

De som funnits vid min sida genom otaliga år verkar inte längre uppmärksamma att jag fortfarande lever, att min dag är den 15de Augusti.

En dag att minnas min födelse och mitt liv, jag vill veta om de tänker på mig när de uppmärksammat att det är mitt datum "idag".

Om man vetat det i åratal och firat denna dagen i min ära, hur kan man då bara glömma bort dagen och att jag finns?

Jag tror inte att de förstår vikten av förlusten de orsakat mig.

Skadan som förmodligen alltid kommer att ligga inom mig som det fulaste ärret genom alla tider. För mig ett svek så stort att jag inte längre vill finnas den 15de Augusti varje år.

Jag minns dem, flera dagar varje år men varför vill de inte minnas mig?

Låta mig existera, godkännas utan att förstöra familjefriden.

En gång så var jag lycklig, flera gånger varje år men nu så känns allt så overkligt, som allt är på låtsats.

Det är inte det att jag vill vara barn igen, få presenter och uppmärksamhet.

Nu vill jag bara bli visad lite omsorg, en tanke.

Det räcker om ni minns mig och allt det vi haft tillsammans.

Vad jag vill ha i födelsedagsprsent är era tankar.

Jaha, det är fredag!

Hur underbart är inte det då?

Två och en halv dag med Marcus till mig!

Vilken storvinst! :)

Nu är jag i stan, har precis ätit Marcus (värdlens godaste) lax-sås och pasta. Fan va gott det är!

Han gick med disken från vardagsrummet till köket och jag ska kolla en snabbis på aftonbladets webtv.

Sen ska vi kramas i soffan.. :)

Han är bäst min älskling, helt fantastisk!

Jag undrar på fullaste allvar hur jag någonsin klarat mig utan honom innan det här?

Han är kanske sötast i hela världen.

Vi pratades vid för en liten stund sedan och då sa han att han ville att jag skulle komma imorgon för att han saknade mig..

Men jaaa, jag kommer, jag kommer.

När han frågar så finns det inte ens en hundra miljonte-dels sekund över till att fundera, egentligen. Hallå. Kliva upp fem på morgonen är inget stopp för att få spendera en kväll med honom.

Han är utan tvivel det bästa som hänt mig på senare dar.

Vi är nog ment to be han och jag, fast jag hatar honom några sekunder då och då. :) Till och med hans äckliga sidor är acceptabla, än så länge...

Jag saknar hans armar runt mig, jag behöver känna att han ligger brevid mig när jag sover. Till och med han är nördigt söt, speciellt när han säger att det är så skönt att vakna mitt i natten och bara se att jag är där..

Då vill jag tillägga att jag är en sån person som luktar bajs i munnen (som jag förövrigt sover med öppen), pratar i sömnen och alltid lägger beslag på täcket.

Han är bäst min pojkvän, kille, älskling, partner in crime, samlagsparter, favorit kyssare, you name it, han är bäst på allt jag vill ha och behöver.

Nu ska jag skruva, vilket jag inte är bäst på.

Imorgon ses vi pusselbit! <3

.. möjliga dag.

Den är liksom inte nära något alls.

Måndag är liksom första dagen på veckan, man kommer igång liksom. Onsdagen finns där som mitt stopp, lill lördag och man vet att halva veckan passerat. Torsdagen säger sig självt dagen innan fredagen, man kan slappna av lite, börja planera helgen och införstå sig med att snart är det fredag.

Fredag, behöver man ens nämna den dagen? Nej jag tänkte väl det, inte lördag heller.. men söndag, ångest om man varit full dagen innan. annars är söndagen en dag att göra saker på, fånga det sista av ledigheten.

MEN TISDAG!? Vafan!?

Den dagen är definitivt BARA ivägen!

jaha, vad händer då?!

jag ska göra busiga Bosses balla köttbullsgryta med grönsaker och shit.

kommer bli hur gott som helst, med lök och paprika, krossade tomater och grädde och gröna bönor och potatis, det är annat än brumsås det! :)

För övrigt så känns det som jag varit ifrån Marcus i hundra år, vilket jag inte har, knappt 2 dygn men ändå, en evighet är kort.

Nu ska jag koka på potatisen och ge min gryta the final touch.

Vi hörs kanske senare?

Puss så länge!

Jag saknar Marcus!

Han är precis vad jag behöver nu, hans närhet på ett vackert och förstående sätt.

Jag förstår inte och han kommer aldrig förstå, jag vill bara att han ska

hålla om mig och få mig att fokusera på något annat än känslan av konstighet.

Han gör mig lugn inombords fast han inte ens förstår det själv.

Allt han gör är bra för mig...