Nu har jag kanske hunnit smälta en tredjedel av den bakade potatisen jag åt på Olles.

Fan vilket god mat, och grönsakerna, hallå, godaste broccolin ever!! :)

Allt (nästan allt, eller inte ens nära på allt) slank ner. Jag vet inte varför jag skulle överdriva och säga allt från början.. Haha. Men ja, jag åt iallafall.

Och det var gott, en blodig jävla blackened steak med bakad pära och en päron cider, sen var man fullproppad.

Det var jättemysigt och som Malin sa, varför gör vi inte det här oftare, bara myser och äter. Jag tror vi ska börja göra det till rutin. :)

Äta bör man, annars dör man.

Nu ska jag kika runt lite på bloggarna medan jag lyssnar på (enligt mig) helgonförklarade Dave Stewart.

Snart kommer Mysmongot hem också, jag hörde via en bloggkommentar att jag ska få somna i hans famn ikväll. PAX.

Han är underbar och bäst Marcus. Helt klart. Här hänger jag fast.

Lite bilder, där och påväg.

...erkännande.

Ibland kan jag inte förstå saker, saker som handlar om sunt förnuft, som varje människa borde veta.

När jag blir stor, när det är min tur att vara vuxen för någon så ska jag visa hur man gör..

Hur man ger, så lite men ändå det största.

En liten stund av ömhet eller vardagskommunikation kan förändra en hel människa, kanske två?

En relation kan räddas och de båda kan gå vinnande ur en situation, den situationen som kallas livet.

Jag vill aldrig bli bitter, som redan förutspåtts, jag vill inte bli den jag fått höra av den människa som ska känna mig bäst att jag redan är.

Jag är inte sur och grinig, mitt tal är välutvecklat och jag kan kommunicera. Jag kan också bli förbannad, mitt tålamod är kanske inte det största men mitt överseende är gudomligt. Kanske till den gräns att jag blir blåögd men må så vara. Jag är fortfarande jag. Elin Viktoria.

Min fundering är; Är jag den person jag var ämnad att bli? 

Jag är så ofantligt, nästan löjligt glad, att jag känner förakt för den människa jag mest av allt skulle vilja älska utan gränser.

Samtidigt så känner jag sån stor skuld att jag inte älskar, att jag inte förmår mig att se något bättre när jag ser på dig.

Det är mest ditt eget fel, du har alltid varit som sten.

Kall och hård, oberäknelig. 

Jag har lärt mig så mycket av mina känslor, jag har agerat fel, många gånger. Jag har dragit skam över mig själv och mina nära men det har aldrig varit något jag velat.

Det har bara blivit så och om jag kunde få dessa saker ogjorda så skulle det vara ovärdeligt.

Nu befinner jag mig här i livet, jag kan stanna upp och se på det hela på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag undrar om det är för att jag känner att det inte längre går att gräma sig över att jag helt förlorat all kraft att försöka?

Det kändes så skönt att få "medhåll" eller åtminstone förståelse för att relationen är förlorad, att det gått för långt för att rädda den.

Missförstå mig inte, men nu när jag vet att du läser, så kanske jag kan få en chans att berätta för dig? (Utan att du ska behöva skämmas, som du gjorde sist jag skrev något, som jag uppfattar som ärligt, om dig.)

Jag vill att du ska veta att en sak, att minsta lilla ansträngning och tålamod med mig, hade betytt hela världen för mig.

Försök efter försök efter försök, det tycker jag att jag varit värd.

Du hade kunnat ge lite av dig själv, ge mig en bit av din insida.

Hur känner du? Vad hände? Varför vart jag så ensam i världen?

Vart tog du vägen och var du någonsin lycklig över min existens?

Har jag någonsin gjort dig stolt?

Det du inte gjort tär sönder mig, fortfarande.

Jag känner just nu att det är dags att lära sig leva med det, lära sig att leva med att jag aldrig någonsin känt dig, inte du mig heller.

Jag älskar dig, det vet du.

Älskar du mig, som man ska göra?

Nu sitter man här, som den fashonista man är, iförd bh och nylonstrumpbyxor. Jag har aldrig gillat nylonstrumpbyxor, vet inte varför, kanske för att mamma envisades med att man kunde ha dem under byxorna när det var kallt. Icke sa nicke, det är ju allt annat än bekvämt.

NU har jag på mig dem för syns skull.

Bh:n också för den delen, jag räddar mina medmänniskor från en bh-lös elin. :D

Ligger lite före i tiden för stunden, ska iväg och käka ute med Malin och Emelie, Olearys, magen vet vad som väntar!

Stek med ungsbakad potatis och GRILLAD MAJS, för det är ju just inte alls så gott.. :) Vi ska bara mysa på lite en höstkväll som denna.

Ett litet break ur vardagen.

Pratade med Moster i telen igår också, det är skönt och lätt att prata med henne, som om jag kan säga vad som helst om vem som helst och hon förstår. Hon berättade att de hade hittat en skinn-flådd hund i Ljunga. Senare mailade hn bilder på den också, sjukt som fan. Vem gör något sånt liksom?? Men ja, det kan ju varit en räv också, men vem flår en skabbräv från svansen och resten av kroppen, INKL HUVUDET?? Det måste ha varit en skabbräv, om en räv, för den hade en ljus tuss på stjärten och vad jag vet så är rävar röda utom på svanstippen. En skabbräv däremot skulle kunna ha tussar med den färgen men ja, man vet ju inte.

Ras går fan inte heller att luska ut då alla hundar utan päls ser ut som små whippetar. Tänderna ser ju stora ut men samtidigt hade den liksom ingen överläpp att täcka tänderna med då den också (!!!!!) är flådd av huvudet. SJUKAST EVER, på bilderna så hänger tarmar ut.

Det sades också igår att bakbenen (ja de var bundna) var så hårt bundna att hälsenorna gått av. Är det ungar som gjort detta så är detta skymten av allvarliga saker, någon som gör såhär har problem.

Jag har bilderna men hoppar nog över att publicera dem..

I och med detta så drar jag ett inte helt oväntat lilla polen-skämt;

FOLK VAR VÄL HUNGRIGA OCH FRUSNA. :D

Anyways, nu ska jag nog ta och smörja mitt nylle med någon mysig, bra kräm för att sedan lägga på ett annat ansikte. Plusen med smink. :)

SOM INTE ÄR DJURTESTAT. Viktigt nu när jag sett plågat djur.

Jag kan inte sluta tänka på att det är nog en mer plågad människa som gör en sån här sak.

SMINK var det! Kanske inte ska gå ner i NAJLÅNS heller. :D

Bilder från kvällen kommer senare. När jag kommer hem.

Hej så länge!