Direktlänk till inlägg 15 oktober 2008
...erkännande.
Ibland kan jag inte förstå saker, saker som handlar om sunt förnuft, som varje människa borde veta.
När jag blir stor, när det är min tur att vara vuxen för någon så ska jag visa hur man gör..
Hur man ger, så lite men ändå det största.
En liten stund av ömhet eller vardagskommunikation kan förändra en hel människa, kanske två?
En relation kan räddas och de båda kan gå vinnande ur en situation, den situationen som kallas livet.
Jag vill aldrig bli bitter, som redan förutspåtts, jag vill inte bli den jag fått höra av den människa som ska känna mig bäst att jag redan är.
Jag är inte sur och grinig, mitt tal är välutvecklat och jag kan kommunicera. Jag kan också bli förbannad, mitt tålamod är kanske inte det största men mitt överseende är gudomligt. Kanske till den gräns att jag blir blåögd men må så vara. Jag är fortfarande jag. Elin Viktoria.
Min fundering är; Är jag den person jag var ämnad att bli?
Jag är så ofantligt, nästan löjligt glad, att jag känner förakt för den människa jag mest av allt skulle vilja älska utan gränser.
Samtidigt så känner jag sån stor skuld att jag inte älskar, att jag inte förmår mig att se något bättre när jag ser på dig.
Det är mest ditt eget fel, du har alltid varit som sten.
Kall och hård, oberäknelig.
Jag har lärt mig så mycket av mina känslor, jag har agerat fel, många gånger. Jag har dragit skam över mig själv och mina nära men det har aldrig varit något jag velat.
Det har bara blivit så och om jag kunde få dessa saker ogjorda så skulle det vara ovärdeligt.
Nu befinner jag mig här i livet, jag kan stanna upp och se på det hela på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag undrar om det är för att jag känner att det inte längre går att gräma sig över att jag helt förlorat all kraft att försöka?
Det kändes så skönt att få "medhåll" eller åtminstone förståelse för att relationen är förlorad, att det gått för långt för att rädda den.
Missförstå mig inte, men nu när jag vet att du läser, så kanske jag kan få en chans att berätta för dig? (Utan att du ska behöva skämmas, som du gjorde sist jag skrev något, som jag uppfattar som ärligt, om dig.)
Jag vill att du ska veta att en sak, att minsta lilla ansträngning och tålamod med mig, hade betytt hela världen för mig.
Försök efter försök efter försök, det tycker jag att jag varit värd.
Du hade kunnat ge lite av dig själv, ge mig en bit av din insida.
Hur känner du? Vad hände? Varför vart jag så ensam i världen?
Vart tog du vägen och var du någonsin lycklig över min existens?
Har jag någonsin gjort dig stolt?
Det du inte gjort tär sönder mig, fortfarande.
Jag känner just nu att det är dags att lära sig leva med det, lära sig att leva med att jag aldrig någonsin känt dig, inte du mig heller.
Jag älskar dig, det vet du.
Älskar du mig, som man ska göra?
Hon känner vinden efter ryggraden, frosten biter och hon springer för att rädda sitt liv. Hon vill inte veta, hon vill inte höra. Hon vill inte tro att det är sant. 1,5 år har känslan funnits för någon annan. Tjejen har ödslat sekunder,...
Jag kör en liten resume som alla andra också gjort i brist på annat. 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?Japp! Jag köpte mig en alldeles egen lägenhet. :)2. Höll du några av dina nyårslöften?Njae, jag minns inte om jag gav...
Jaha, varför det undrar ni? Jo, för att jag kammade hem ett nytt jobb idag. Klockrent! 1 plats fanns det så man kan säga att jag vann första pris! ;) Just nu sitter jag hos mamma och poppar hennes spotify medan hon klipper klorna ...
En fjäril här, en fjäril där, lite sömnbrist och positivitet har väl ingen dött av? När du hör det här ljudet *pling* vet du att det är dags att vända blad. *PLING* ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
|||||
6 |
7 | 8 |
9 |
10 | 11 |
12 |
|||
13 | 14 |
15 | 16 |
17 | 18 | 19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 | 28 |
29 | 30 |
31 |
|||||
|