Du är du, för mig helt underbar.

En dag utan din närhet känns som tusen evigheter, skrämmande men sant.

Jag är mesigt kär i dig, faktiskt löjligt.

Det tär på min annars så coola image.

Det kan hända att vi har världens bästa förhållande!

Nu är det tredje balladen som rullar förbi i winampen när jag tänker på dig, du sitter två rum bort men jag vill inte gå och lägga mig där hos dig än, då kommer natten och tar mig, det blir morgon och jag måste åka... Hua, det känns som att förlora något viktigt, som ett ben, eller bägge fötterna. Din närhet är lika viktig som mina egna kropssdelar, som luften jag andas.

Alltså, jag känner mig hel nu. Inget du gör eller säger gör mig osäker. Jag vill alltid känna såhär, du är bäst.

Du gör mig bäst, oövervinnerlig. Inget når mig längre.

Du säger att jag är fin och jag förvandlas till världens vackraste.

Du stärker mig på ett sätt som ingen annan gjort, du är - jag vet inte vad du är. Fulländad perfektion?

Att älska dig är inte rättvist nog, det räcker inte, ofullkommligt.

Om en tusendel av känslan du framkallar hos mig finns kvar livet ut så kommer jag aldrig känna mig svag igen.

Jag skulle göra allt för dig, verkligen allt.

Underbara du, jag tycker om dig så mycket!