Igår så såg jag I am Sam för första gången. Jag tror inte att jag någonsin grinat sådär förut, jag hulkade så att det sjung om det till Passion of the Christ och King Kong men det här alltså, det är plågeri för själen.

Jag letatde efter trailern på youtube nyss för att kunna lägga in den här, bara av att se trailern så började jag grina, igen. Alltså grina, inte snyfta eller fälla en tår, utan grina. Igår var det rena rama niagarafallet.

King Kong och Passion of the Christ skriker - Vi är goda och blir behandlade illa. Men I am Sam är verkligen diskriminering och allt annat fult som samhället kan göra mot en redan utsatt individ. FY FAAAAAAAAAAAAAAN.

Marcus frågade igår om jag verkligen tycker mer synd om en handikappad älskande förälder som förlorar sitt barn än en "norlmal"-förälder. Svaret på den frågan är ju så uppenbart att det är bitvis extremt och gigantiskt LÖJLIGT. SJÄLVKLART tycker jag mer synd om "Sam-folket".

Nog om detta, jag känner hat, sorg och ilska bubbla upp inom mig och det är inte meningen.

Igår när jag kom tillbaka till stan så stod vinglas och tända ljus på bordet. Maten var näst intill klar och jag vart så glad. Det är guld värt att slippa laga mat när man är löjligt trött. Igår tyckte jag om Marcus mycket!

Nu ska jag göra något annat, känner inte för att blogga, speciellt inte eftersom jag fått "men för livet" efter att ha sett filmen I am Sam.

Hejdaaaa.