Okej. Såhär är det.

Natten till igår var den värsta genom världshistorien.

Som jag skrev under samma kväll så verkade inte medicinen speciellt.

Vi gav honom dos nummer 2, av 2 klockan 00.00

Tio över 12 hade jag ringt varenda människa jag kunde komma på som skulle

kunna göra något, veterinären på Djurkliniken (som förmodligen gav sitt privat

nummer eftersom hon visste att Rocky inte skulle klara natten), jourkliniken i

Uppsala som sa vad en distriktsveterinär skulle kunna hjälpa till med (hon tyckte att

det kanske inte var värt att åka ner eftersom vi sparade så lite tid på det).

Distriktsveterinären var till föga hjälp, det ENDA hon kunde komma med var att

avliva honom. Hon hade ingen medicin som skulle hjälpa, ingen syrgas - INGENTING.

När jag fick beskedet om avlivning som enda utväg så spydde jag, om och om igen,

så fort jag såg Rocky. Jag klarade inte av att se honom ligga där och knappt leva.

Jag tog telefonen och ringde mamma, medan jag spydde, hon kastade sig i bilen

och åkte från Ljunga till oss i stan.

Hon var framme vid 1, då spydde jag fortfarande.

Mamma, det lilla guldklimpen, var vaken med Rocky hela natten, vi sov i den mån

det gick. Marcus lyckades, jag låg och hulkade med hinken vid sängen så fort jag hörde

hur lillälsklingen häsde och kippade efter luft.

Jag var helt säker på att han skulle dö, helt inställd.

Vid sex så klev jag upp och bevittnade Rockys fortfarande veka uppenbarelse.

Klockan kavart över sju så brassade vi upp på djurkliniken och lämnade bäbisen

utan vidare hopp om att han skulle förbättras under dagen.

Klockan 13 så ringde Sheila (Rockys veterinär som nu mer är värd att nämnas vid namn)

och sa att de gjort ännu en röntgen och vätskan i lungorna minskat minimalt och att

han åter igen ska placeras i syrgastält och behandlas med kortison, antibiotika, bricanyl

och furix (vätskedrivande) under dagen och att vi ska hämta honom vid 17-tiden på

efter middagen.

Mamma åkte hem och lämnade bilen till oss, jag gick på apoteket och införskaffade

ovan nämnda mediciner så vi skulle kunna ge honom detta när han kom hem.

Klockan 17 när vi anlädde till Djurkliniken så möttes vi av en viftande svans och. Rocky hade gjort framsteg och häsde inte längre!

ett par lyckliga bakåtfällda öron

Han andades med korta och snabba andetag och var tydligt medtagen men ändå, bättre!

Vi kom hem och spenderade natten på nedervåningen med madrasser, täcken, kuddar,

filtar, handdukar, vattenskålar, mopp & hink och annat nödvändigt för att göra

denna natt lättare och bekvämare än föregående.

   Rocky 08-09-09

Vi fick direktiv att ge Rocky vätskedrivande och luftrörsvidgade klockan 20 och

sen ge honom samma igen fast endast vid behov, om han skulle bli sämre under natten

och börja häsa igen.

DET GJORDE HAN INTE!! Han andades snabbt och kort hela natten, gick och ställde sig

på golvet och kissade istället för att ligga orörlig i sin egen urin som tidigare.

Han drack vatten och åt lite mat. Han kissade visserligen på "sin kudde" och 2ggr

i sängen men vafan gör väl det? Han får kissa PÅ MIG om han vill, bara han blir bättre.

Nu är vi på idag 09-09-09 och denna dagen har sett ut som följer.

Vi vaknade 20 i 8, hör och häpna istället för att inte sova knappt alls.

Skjutsade lillen raka vägen upp på Djurkliniken, lämnade honom där och

fick lov att hämta honom klockan 17.

Dagen skulle se ut som de följande, syrgastält, röntgen och medicinering.

Sheila sa att hon skulle göra några tester och höra av sig. (Som hon gjort flera

gånger varje dag, även efter arbetstid från sin privata mobil).

Vid 10 ringde hon och sa att han var FÖR pigg för syrgastält och bad oss hämta honom

klockan 13 istället. Sagt och gjort.

Vi kom dit och möttes av den piggaste Rocky vi sett på länge! Det kändes som en

stor tung äcklig sten lättade när vi fick se honom.

Inte längre någon äcklig grej i tassen som de ger injectioner i hade han heller!

Mammas lilla gobit!

Vi åkte hem och M återvände på skolan.

Jag förberedde middagen och Rocky stod frågande nedanför bänken och kände korvlukten

och undrade förmodligen om han inte skulle få smaka.

Jag provade ge honom lite av den mat vi fått med från Djurkliniken (som ska bättra

Rockys immunförsvar och hjälpa återhämtningen) men den ville han inte alls ha.

Jag tvekade lite innan mitt förnuft sa: KLART ROCKY-ÄLSKLINGEN SKA HA KORV!

Jag tärnade en tunn skiva korv åt honom som jag la i hans matskål, då åt han minsann!

Dock så prioriterade han korven om man säger så, men lite av den "bra"-maten fick han i sig.

Han drack lite vatten, kissade, gick ett varv i hemmet och la sig och vilade på

golvet brevid mig där jag stod.

När jag gjort mitt så la vi oss på en madrass vid tv:n.

Marcus kom hem och vi piggnade på oss. Jag lagade maten och Rocky stod åter igen vid kylskåpet.

Ååå lillen, han fick torrfoder som jag blött upp och blandat med "bra"-maten, åt rubbet.

När vi ätit så vågade vi oss på att ta honom till parken.

Där kissade han och gjorde nummer två. Sen gick vi in igen.

Det märks ju helt klart att han inte är speciellt pigg, väldigt orklös men ändå "med" liksom.

Kissar gör han, hela tiden och överallt men det är bara bra för då vet vi att det vätskedrivande

fungerar som det ska. Det är en fysisk omöjlighet för oss att ta ut honom när han ska kissa

för han skvätter hela tiden, det skulle betyda att vi skulle få vara ute vareviga minut.

Det här går så bra, han bajsar ju ute.

Nu snart ska han få kortison, bricanyl och furix sen är vi klara för kvällen. Även inatt kan

vi ge extra vid behov oh det känns hur bra som helst.

På måndag ska vi tillbaka till Sheila och de andra Rocky lyckats charma på kliniken, då

ska vi kolla så att allt går i rätt riktning (vilket vi självklart hoppas) med hjälp av

en ny röntgen. Senare (den 22/9 om jag inte missminner mig) så ska vi iväg på ett ultraljud

också, de vill, VI OCKSÅ, försäkra sig om att det inte ligger något hjärtfel och spökar.

NU;... ska vi bara vara, njuta av att han finner ro att vila, äta och dricka.

Tack alla söta rara för ert stöd. Det har kännts fint med ljusa ord i vad som känts som ett evigt

mörker.

Jag är ytterst tacksam för hjälpen vi fått Mamma!