... en vänskap?

Är det fortfarande en vänskap om ingen hör av sig?

Jag har kämpat, enligt min mening är det att kämpa om man ringer gång på gång utan att få svar, om man får tjata sig till ett möte.

Ett möte som känns tryckt och ovant.

Jag har full förståelse att våra liv skjilt sig åt en aning de senaste året, att vi har olika intressen och kanske inte alltid tid för varandra. Men tid för ett sms? Tid för att fråga hur allt är? Som sagt, jag ringer och ringer. Inget svar.

Jag vill inte att det ska behöva komma frågor när man gjort ett hemskt statement i sin blogg, jag vill att allt ska vara glasklart.

Jag vart jätte glad för en tid sedan när jag fick ett sms, senare skulle jag känna mig tom. Sms var inte en fråga om hur jag har det och vad som händer i mitt liv, det var ett sms för egen vinning.

Jag vill lova att jag inte går att cruisa, jag skulle göra vad som helst för mina vänner, verkligen! Det fanns en tid i mitt liv då jag skulle gå över lik för den här kompisen men nu, är vi ens kompisar?

Jag kan inte kämpa mer nu, det gör ont i hjärtat sedan en tid tillbaka men inget verkar förändras, hur gärna jag än skulle vilja det.

Jag kan inte göra mer än att sträcka ut handen till denna vän men om hon inte vill ha den så tar jag gärna tillbaka den, mitt liv blir lättare så.

Det här är inte slutet, det vet jag också. Denne är värdefull för mig och jag skulle aldrig kunna släppa allt. Jag stänger in det i min djupaste gömma och låter tiden gå, kanske kommer denne se att något saknas, vår vänskap.

Kanske inte? Men då är det upp till denne att sträcka ut sin hand.

Kampen är över och jag har förlorat, förlorat en vän.

Nu ska jag och Ollie vila, vi har nyss varit ute och gjort både bim bim och bam bam, inte jag då. Bollen såklart! :D

Han ska vila medan jag kollar på nya avsnittet av Desperate Housewives (äntligen), sen vet jag inte vad vi ska hitta på. Plugga kanske vi ska göra?

Jaaaeeeeyyy va roooligt!